YNWA

Tillbaka i mitt paradis där jag skriver dessa rader med en sprakande och värmande brasa i bakgrunden. Utetempen är nere på 1 plus.

En annan pärla på denna brinnande planet är Liverpool – staden som verkligen andas musik och fotboll. Man behöver inte gå många meter för att bli påmind om dessa två av livets godaste kryddor. Beatles har satt enormt avtryck, liksom Liverpool FC och Everton FC – två av Englands mest klassiska fotbollsklubbar; etta och trea i maratontabellen.

Detta blev mitt tolfte besök på Merseyside, tillsammans med mina Liverpoolare Ola Emilsson och Anders Andersson (inte den Anders Andersson). En fin tradition som i sin tur innehåller små traditioner. Som exempelvis en Guinness utanför the Pumphouse nere vid Albert Dock i hamnen. För att skåla in starten på vistelsen.

På fredagskvällen testade vi en ny restaurang med karibisk touch: Turtle Bay. Ingen ny favorit men inredningen var mysig. Sen sammanstrålade vi med ett gäng andra skåningar som hade sett femettan i Europa League på torsdagen. Hög stämning på vårt boende på Stanley Street innan kvällen och natten fortsatte på mytomspunna Mathew Street där Ola, Henrik Larsson (inte den Henrik Larsson) och jag dansade loss på Rubber Soul. En hel del utklädda så här i Halloweentider. Intill detta disco ligger rockklubben Eric´s med liveband på scen och det var omöjligt att stå still när dom rev av ena klassikern efter den andra.

Lördagen inleddes med en typisk engelsk frukost på Wetherspoon; den där potatiskakan är inte så dum (hash brown). Vädergudarna var på gott humör så det blev en lång runda på stan med lite shopping och en lätt lunch, sashimi på Bold Street (AKA sushi). Strax efter 16 möttes vi upp på Roxy Ball Room för att spela den årliga pingisturneringen. Åstorps-Henke blev en obehaglig överraskning i min första match men jag lyckades vinna på ren rutin. Seger också mot Henkes systerson Markus och mot Robert Persson. Sista matchen blev helt avgörande för turneringen. På andra sidan stod en Anders Andersson med knäproblem. Men det hindrade inte hans fruktade backhand från att tala med mig. 11-9, 11-9 i Anders favör och en försvarad titel.

En gammal polsk kyrka fungerar numera som nattklubb. Bland alla spöken på plats denna lördagskväll smälte vi in bra 🙂 Drog sen vidare till ett nytt ställe med riktigt bra musik – Soul Train. Slet en del på dansskorna!

I Liverpool är man antingen blå eller röd när det handlar om fotboll. Staden är delad mellan två klubbar som från början var en. En av servitriserna på Bella Italia håller på det röda laget (Liverpool), men hennes pojkvän favoriserar de blåa (Everton). Mark, som vi träffade på bussen till flygplatsen, är Everton-fan precis som alla på hans mammas sida. Pappan och hans släkt är Reds-fans (hans far hade försökt omvända honom).

Game day! Vi tog en taxi ut till en liten bit från arenan Anfield för att käka innan matchen. Chauffören var mycket trevlig och berättade bl.a att han såg sin första match 1973 och då kostade en biljett (ståplats) 50 pence(!). Femtio år senare är det såklart helt andra priser. Vi har förmånen att ha en ovärderlig kontakt som ordnar biljetter; Jojje Månsson, som själv var på plats denna match. Uppladdningen var som vanligt på puben The Park mittemot arenan. Där hörs många olika språk, bl.a tyska, spanska och danska. Och det är inte bara läktaren det är olika nationaliteter, i Liverpools startelva fanns denna söndag spelare från tio olika länder. Hos motståndarna Nottingham Forest var det en kille född i Malmö på topp: Anthony Elanga, son till förre MFF-spelaren Joseph Elanga. Han var närmast att göra mål för bortalaget med ett skott i ribbans insida. Nu blev det en säker seger för hemmalaget med 3-0. Detta firades på närliggande puben Sandon där en trubadur spelade och ölen flödade.

Vad gör man med en söndagskväll i Liverpool? Det vimlar av uteställen i denna studentstad men Ola, Robban och jag tillhörde de yngre på en gammal hederlig pub där det sjöngs karaoke. Jag drog en Ronan Keating-låt innan vi drog vidare till Celtic Corner och ännu en man med en gitarr. Vi kände igen honom från ifjor på ett annat ställe. Ola och jag levde upp till textraden ”klockan är 2 och det är sent för en söndagkväll”. Vi avslutade på discot Heaven där en amerikan bjöd på en drink i starkaste laget.

Efter en smarrig omelett till brunch tog Ola och jag en långpromenad på en dryg mil genom staden. Tog oss ut till Evertons nya arena intill floden Mersey. Den håller på att byggas och ska ta 70 000 personer. Sen blev det varsin öl som vi avnjöt i solskenet på hotell Titanics uteservering.

En annan tradition under dessa fotbollsresor är en sväng till Wood Street och karaokebaren Woodies. Även en måndagkväll var här folk och DJ:n kände igen mig trots min svarta peruk. Vi fick bl.a höra en Kiss-sminkad kille som growlade, riktigt imponerande!

Sista dagen och ett av resans skönaste skratt när vi skulle beställa mat på Shakespeare´s. Anders ville ha pizza och sa till servitrisen ”Hawaii”, varpå hon svarade ”I´m fine, thank you”. Hon tolkade alltså Anders skånsk-engelska som ”How are you?” 🙂

Fem dagar, tre mål och ca 50 000 (dans)steg senare kan ännu en lyckad tripp till Liverpool sorteras in bland succéresor. Ser fram emot nr 13, så är stryktipsraden fullbordad.

/Calle